Arg och besviken.

Jag valde att inte ha någon mer kontakt med min pappa idag.
Eller igentligen han valde men jag tog slutsteget.
Jag kontaktade honom som jag skrev förr i bloggen vi bytte några meningar med varandra men mer en så kommer det inte att bli.
Jag reagerade till en början att han bara pratade om sig själv. Jag satt med massa frågor som jag vill få fram och gav massa pikar för att få frågor från honom, men Nej!!
Det enda han pratade om va hans liv och vad han ska göra.
Han frågade inte ens om min son, som han aldrig har sett, han frågade inte om mitt eller min stora systers liv.
Hur fan kan man välja att inte vara en del av sina barns liv?? jag menar, vi är vuxna människor.

Jag känner bara att det är ett stort jävla slag mot ansiktet att han inte kan vara man nog att säga rakt ut att nej tjejer jag lever mitt liv nu och det finns ingen plats för er.
Jag anser att han bara är feg som sitter och försöker leka pappa med en baktanke att han inte vill ha kontakt med oss.
Nej tack.

Visst att det gör ont men jag har levt utan honom i så många år och jag kan fortsätta mitt liv utan honom. Tänker inte tvinga någon som inte vill.
Den enda riktiga pappan jag haft är min morfar som tyvärr har lämnat oss (R.I.P). Saknaden utav honom kommer aldrig att försvinna.

Jag är så tacksam att jag och min syster går igenom det här tillsammans och att det finns inget som kan bryta ner oss två. Det enda jag älskar min pappa för i daxläget är att han gav mig min storasyster. Jag älskar henne som den starkaste solen i himmelen.
Jag förstog aldrig när alla sa till mig och therese att vi skulle ta hand om varandra för att vi bara hade varandra, men jag förstår dom orden mer och mer för varje dag.
Älskar dig Biig Siiis!! Du är den bästa...

Det va allt för nu, men jag återkommer.